Essä: Jag äger ingenting förutom blodet i min kropp

Snöflingorna faller tunga över en småstad i södra Kina. De bäddar in byggnaderna som bevittnat svälten under Det stora språnget, som upplevt fasorna under Den stora prole­tära kulturrevolutionen. Det är en sen vinter­kväll då många av landets unga fortfarande befin­ner sig på lands­bygden och i bergstrakterna för att lära av bönderna. Plötsligt hörs en kraftig smäll och två unga män ramlar in genom familjen Xus port.

Xu Erle har burit sin storebror Xu Yile hela vägen hem från lägret, där han funnit honom orörlig och brinnande i hög feber. Stadens läkare diagnostise­rar Xu Yile med akut gulsot och konstaterar att han snabbt måste skickas till det stora sjukhuset i Shang­hai om han ska överleva. När modern Xu Yulan reser med den äldste sonen till läns­sjukhuset är det med löftet att hans far Xu Sanguan, ska möta dem så snart han kan med pengar för att täcka Xu Yiles vård­kostnader. För att snabbt samla ihop pengar till en reskassa rusar Xu Sanguan först till alla grannarna och ber om lån. Därefter beger han sig ut på en handels­resa i blod.

För den som arbetar på fältet är en normal årsinkomst 70 yuan; den som säljer blod kan däremot tjäna upp till 35 yuan per gång. Xu Sanguan gör därför vad han alltid har gjort när familjen stött på problem: han går till blodgivningscentralen för att sälja sitt blod. Under resan till Shanghai kommer Xu Sanguan utan större svårighet få tillå­telse att sälja sitt blod gång på gång. I varje större samhälle han passerar finns det en blod­chef villig att köpa hans blod. För varje försäljning blir han allt svagare och krop­pen protesterar. Blod­bristen gör slutligen att det dånar konstant i hans öron och att blicken grumlas. Döden blir allt påtagligare för varje för­säljning av blod – Xu Sanguan säljer sitt eget liv i utbyte mot sonens.

Detta är en del av historien i den kinesiske författaren Yu Huas (f. 1960) roman En handelman i blod (1995, Xu Sanguan mai xue ji), en fiktiv berättelse om en familjs kamp och uppoffringar under Folk­republikens första årtionden. Romanen finns i svensk över­sättning av Anna Gustafsson Chen (Ruin, 2007).

I Kina har det traditionellt funnits ett starkt motstånd mot att donera blod. Enligt konfucianismen är kroppen något man har till låns från föräldrar och förfäder. Den som donerar blod och organ anses inte återbörda en intakt kropp vid sin död och betraktas således inte heller som en god son. Tankemönstret har lett till att landets sjukhus tvin­gats lita till betalda donationer, vilket gett upphov till en marknad där den fattiga befolk­ningen sålt blod och organ för lösa sina ekonomi­ska be­kymmer.

Under 1990-talet vände sig flera av Kinas fattiga bönder illegalt till lokala så kallade blodchefer (xuetou) för att dryga ut sina inkomster. Att sälja blod blev för några den enda möjligheten till ett drägligare liv. Flera av de lokala blod­givnings­centralerna använ­de sig av osäkra och icke sterila metoder för att samla in blodplasma. Blod från flera givare med samma blodgrupp sam­lades i en behållare där plasman avskil­des innan resterna sedan injicerades tillbaka i givarna för att motverka anemi samt för att under­lätta för den som ville sälja blod oftare. Metoden innebar även att om en av blodgivarna var smittad med hiv så överfördes smittan till de andra givarna och i flera fall också till deras familjer. Enligt vissa experter kan upp emot en miljon människor smittats av hiv på detta sätt. I byn Wenlou, i Henan-provinsen i centrala Kina, beräknas upp emot 60 pro­cent av befolk­ningen ha varit hiv-positiv.

I En handelsman i blod går Xu Sanguan till stadens sjukhus gång på gång trots de fysiska riskerna och det sociala stigma som är förenat med att sälja blod. Xu Sanguan mås­te sälja sin kropp för att han och hans familj ska kunna överleva. Under Det stora språnget, 1958-61, säger Xu Sanguan: ”Jag äger ingenting, förutom blodet i min kropp”.

Romanens användande av blod kny­ter an till en modernistisk tradition med rötter i Lu Xuns (1881-1936) skrivande. Historien om familjen Xu blottar ett ”kanni­balistiskt samhällssystem” där människor grymt förtär och förtärs av varandra. I En handelsman i blod går det att bland annat finna paralleller till Lu Xuns noveller ”En dåres dagbok” (1918, Kuangren riji) och ”Medicin” (1919, Yao). Huvudpersonen i ”En dåres dagbok” lever i en paranoid föreställning om att alla människor i hans omgivning vill äta honom och genom studier av Kinas historia kom­mer han till insikt om att hela den kinesiska kul­turen bygger på kannibalism. Kannibalismen fungerar som en allegori för klassam­hället där de rika lever på de fattiga mas­sorna, men den praktiseras även bland sam­hällets fattiga och okunniga. I ”Medicin” köper en man blod från en avrättad revolutio­när. Bröd doppas i blodet och ges till mannens son i för­hoppning om att det ska bota sonens lungsot. Den kinesiska littera­turens gestalt­ningar har ofta kom­mit att använda sig av kroppen och dess funktioner som symboler för att kräva social rättvisa.

Efter Mao Zedongs död 1976 öppnades Kina mot omvärlden och politiken foku­serade mycket på teknisk och ekonomisk utveckling, bland annat genom modernisering av landets industrier och jordbruk. Dessutom präglades det kulturella klimatet av fram­åt­anda och tankar om frihet och demokrati. Genom att tematisera blodtrans­fusioner kontrasterar Yu Hua det samhällsklimat och den framtids­optimism som fanns i landet under 1980-talet. I ett system där alla är sin egen lyckas smed, utvecklar Xu Sanguan en mental strategi där hans säljande av blod är något optimalt. Han uppfattar sin kropp som en källa till rikedom och kallar den för sitt ”pengaträd” (qianshu). Han avfärdar omgiv­ningens för­dömanden och menar istället att blodsäljande är ofarligt. För som hans far­bror en gång har sagt: ”Männi­sko­blodet är som vatten i en brunn. Hämtar man inte vatten så fylls brunnen inte på, men hämtar man varenda dag så är det lika mycket kvar ändå…”. Xu Sanguan går så långt att han påstår att det upprepade åderlåtandet snarare gör honom starkare är svagare. Hans oavbrutna blodsäljande blir både skräck och parodi på ett nytt marknadstänkande; Xu Sanguan överger den traditionella konfucianska sy­nen på kroppen som något heligt till förmån för kroppen som kapital.

Xu Sanguans syn på blodsäljande synes emellertid göra honom till ett splittrat sub­jekt. Han kan sägas lida av en djup form av reifikation där blodet fungerar som ett externt objekt som utan problem kan särskiljas från den egna kroppen. Xu Sanguan betraktar även blodet som något som är laddat med egna förmågor. Detta understryks bland annat av föreställningen att blodet inne­håller en så kallad ”blodskraft” som hjäl­per kroppen när den måste utföra ett riktigt tungt arbete. Blodets inneboende kraft på­stås inneha mer styrka än muskelkraften. Xu Sanguan är även av uppfattningen att hans blodsäljande gör honom till en riktig man. I utbyte mot ett blodsoffer kan blod­säljarens kropp laddas med manligt genus. I historien kommer blodet att fungera som en vara likt andra: som något som kan bytas mot pengar eller mot andra varor.

Blodet kan dessutom utan större problem både utvinnas och injiceras mellan olika individer. Under den kritiska resan till Shanghai träffar Xu Sanguan bröderna Laixi och Laishun. De utvecklar en nära vänskap och Xu Sanguan övertygar snart bröderna om blodsäljandets fördelar, särskilt i förhållande till det tunga jord­bruket. Blodet omges av stor mysik och Xu Sanguan delar generöst med sig av alla sina kunska­per och hemlig­heter, information som tacksamt tas emot av Laixi och Laishun. Innan de tre slutligen skiljs åt kommer Laixi med ett vänskapligt erbjudande till Xu Sanguan: han ska sälja honom 200 milliliter blod, så att Xu Sanguan kan sälja sjukhuset 400 milliliter blod vid ett senare tillfälle. Bröderna Lais blod anses vara tjockare och bättre eftersom de ännu inte hunnit sälja lika mycket blod som sin läromästare. Efter visst artigt avböjande accepterar Xu Sanguan slutligen Laixis förslag och blir också blodköpare.

Det är först i slutet av histo­rien som Xu Sanguan kommer till insikt om hur det verkligen förhåller sig. Den som säljer sitt blod säljer också sin hälsa. Efter att han ham­nat i koma och själv tvingats få en blodstransfusion kan Xu Sanguan se sin egen död spegla sig i blodet. Hans gamla vännerna från hembyn går under i sviterna av ett upp­repat blod­säljande; deras kroppar har slitits ut och förbrukas i förtid. De fysiska konse­kvensera blir ännu tydligare då man jämför med stadsbornas situa­tion. En av Xu San­guans vänner säger: ”På oss bönder syns åldern tydligt. Stadsbor kan vara fyrtiofem och ändå se ut som trettio.” De fattiga bönderna förkropps­ligar den svaga massan som går under och förtärs – det rör sig bokstavligen om en form av utsugning. Även kannibalens ansikte skymtas i blodet.

Genom blodshandeln aktualiserar En handelman i blod frågor om alienation och självägande. Trots att blodsäljandet kan tolkas som en aktiv och frivillig handling hos karaktärerna tycks det inte finnas någon annan möjlig utväg för den som önskar över­leva. Betraktad i förhållande till massakern på Himmelska fridens torg 1989 reflekterar roma­nen en rädsla för att förlora sina medborgerliga rättigheter. Den som säljer blod har gjort delar av sin kropp till ett externt kapital och därigenom förlorat en av de mest grund­läggande rättigheterna av alla – rätten till den egna kroppen.

Yu Hua debuterade 1983 och i början av sin karriär ansågs han tillhöra 1980-talets litterära avantgarde. Hans noveller präglades då av en experimentell stil där han arbe­tade med att luckra upp berättelsens rum, temporalitet och perspektiv. Språket var ofta poet­iskt och innehållet ofta våldsamt och icke-moralise­rande. Efter stora förändringar i det politiska och litterära klimatet skrev han sin första bästsäljare, Att leva (Huozhe) 1992 – vilken i Zhang Yimous regi blev en av 1990-talets största filmer.  Fyra år senare publiceras En handelsman i blod, också den en försäljningssuccé. Med de två romaner­na anses han stilmässigt ha övergett det experimentella skrivandet för en mer traditions­bunden realism. Till skillnad från de tidigare novellerna finns i romanerna ett kronolo­giskt berättande samt ett enkelt språk med mycket dialoger, fullt av humor. Yu Hua är idag en av Kinas största författare och hans senaste roman 'Bröder' (2005-2006, Xiongdi) har sålts i över en miljon exemplar i Kina.